Höstens frö

frökapsel

Det är höst och växterna på potatisstigen förbereder sig för vinter. Blommorna har förvandlats och gömmer sina frön i fantastiska frökapslar. Själv har jag just klarat av en ny utmaning i mitt nya liv, och förhoppningsvis också sått något frö. Var med om en föreläsning inför 40 personer, tillsammans med en hälsorådgivare som pratade om stresshantering, berättade jag om en del av min rehabiliterings-resa efter min akuta hjärtoperation.
Har funderat mycket på om jag skall ställa upp på det här. Det känns som om jag drar ner byxorna och lämnar ut mig åt vargarna. Men om jag å andra sidan kan så ett frö hos någon, som gör att jag kan få någon att tänka till och kanske välja en annan väg genom livet. Då har jag nått min målsättning! Jag skulle förmodligen ångra mig hur länge som helst om jag inte antog den utmaningen.

Där stod jag alltså, med Carina vid min sida och två andra personer som har betytt väldigt mycket för mig under den här resan. En sitter symboliskt på min högra axel och en på min vänstra.

En hjärtoperation gör väldigt ont men sanningen är att mycket av rehabilitering också har gjort jävligt ont. Nu efteråt tycker jag att det är något av det bästa jag gjort, men jag kanske hade tänkt mig för flera gånger - om jag vetet vad som väntade.
Ta bara tiden innan jag accepterade vad som hänt, och när jag blev medveten om mina obalanser mellan hjärna och kropp. Det var ingen fysisk smärta men det gjorde ändå ont när jag hittade dit.

När jag gjordes medveten om hur jag hade tillåtit mig själv att hamna där jag var. Visst, i dag har jag stor nytta av alla utvecklande verktyg och erfarenheter som jag fått med i bagaget.
Men det var inte alltid bara "roliga" utmaningar medan det pågick.
Utmaningar blir dock till behov och i utvecklingen har jag hittat resurser som jag inte visste om jag hade.

Självkänslan har gjort att jag nu själv kan ta ansvar för mitt liv.
Jag har och kommer att ha behov av mina "ankare" för att säkerställa balans och kompetens, men jag vet också att jag har dom mentala redskapen för att möta och leda mig själv.
Priset höll på att bli väldigt högt, kanske ska vi lära oss att vara tacksamma för varenda en av alla kriser och idioter som kommer i vår väg.

Utan dom skulle vi ju inte lära oss tillräckligt om oss själva eller omvärlden. Men kom inte till mig och säg att du kan göra den här resan ensam.

Mina power point bilder kom väl till pass och det blev också många intressanta frågor att besvara. Jag glömmer aldrig alla dom verkligt intresserade ansiktena som jag såg framför mig i gula hallen, och jag glömmer heller aldrig alla dessa fantastiska människor som hjälpt mig att ta tillbaka befälet över mig själv.
Efter 50 minuter blev det ett rungande YEEEES och en dubbel high five. En adrenalinkick som varade ett helt dygn, och massor av positiv feedback.
Jag har gjort det igen, en ny seger över mig själv. Det är bara att assa och lagra mitt nya frö i min egen kapsel, i min amygdala.